De blå-gröna är uppe i det blå när det gäller Växjös vuxenutbildning!

Svar till blå-grönas artikel ”Vuxenutbildningen ligger steget före” i Smp 2019-03-25. http://www.smp.se/article/vuxenutbildningen-ligger-steget-fore/

Det är klart att det går att få bort köer och öka antalet studerande om man privatiserar skattefinansierad vuxenutbildning. Innovationsförmågan bland de privata anordnarna som är inom vuxenutbildningen av ett skäl bara – att ta så mycket pengar som möjligt från kommunens skattekista – är aldrig sinande. Man kan skriva in elever på kurser på lägre nivå än de behöver (så att betyg kan sättas snabbt och ersättning för flera kurser kan kasseras in), man kan kräva ersättning från skattebetalarna för lärarledda lektioner, fast man i praktiken ger distansstudier, man kan underlåta att göra kostsamma nationella prov, man kan sätta betyg trots bristande kunskaper, och man kan anställa obehöriga lärare på usla villkor, såsom månadsanställningar och orimligt stora elevgrupper och orimligt många undervisningstimmar per lärare. Detta har vi på Vuxnas lärande (kommunala anordnaren) och fackliga företrädare för lärarförbunden stött på sedan auktorisationsmodellens införande och också påpekat för ansvariga. Men istället för att ta tag i bristerna har ansvariga blundat och uppmanat oss att spela samma spel som de privata anordnarna, dvs. fokusera på att maximera ersättningen från kommunen.
Nej, blå-gröna, det är inte ”vuxenutbildningen som ligger steget före”. Det är de privata vuxenutbildningsanordnarna som ligger steget före kommunens kontrollanter, och det kommer de alltid att göra, så länge vinstjakten tillåts styra vuxenutbildningen. Med Växjös modell får Växjös skattebetalare inte mer ”kunskap för pengarna”; istället är det mer av skattepengarna som går till dyr kontroll och administration av auktorisationsmodellen och till privata vinstuttag, och mindre till elever och lärare i vuxenutbildningen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Växjölöftet” omöjliggör kvalitativ vuxenutbildning

Den moderatstyrda majoriteten i Växjö kommun är helt ideologiskt förblindad när det gäller auktorisationsmodellen för vuxenutbildningen, det sk. ”Växjölöftet”. För moderater är privatiseringar och marknadslösningar alltid rätt. Även när de inte är det.
Nu lägger ytterligare en stor privat aktör, Folkuniversitetet, ner sin sfi-utbildning i Växjö. I somras meddelade Eductus att de avvecklar all sin vuxenutbildningsverksamhet i Växjö. Men istället för att dra den rimliga slutsatsen av att två stora privata vuxenutbildningsanordnare drar sig ur och av att den kommunala anordnaren, Vuxnas lärande, går med stort underskott – att förutsättningar för att bedriva kvalitativ vuxenutbildning inom ramen för ”Växjölöftet” saknas – drar ansvarig politiker, Oliver Rosengren, slutsatsen att nedläggningarna visar att ”Växjölöftet” fungerar som tänkt. ”Inte så dramatiskt för mig” att skolor lägger ner, sa Oliver Rosengren till Smp den 5 juli 2018. Nej, inte för Oliver Rosengren kanske, men för de drygt 200 eleverna och för den skolpersonal som inom kort står utan skola och jobb är det inte lika odramatiskt.
För att åtgärda problemet med nedläggningarna har det nu startats en utredning om att lägga ner vuxenutbildningen i kommunal regi, Vuxnas lärande. Ja, ni läste rätt. Man utreder möjligheterna att lägga ner den enda utbildningsanordnaren i kommunen som inte drivs av vinstintresse och som inte lägger ner när vinsten uteblir och som därför är den enda garanten för Växjöbornas möjlighet att studera sfi, få en andra chans att läsa in en teoretisk grund- och gymnasieutbildning och att skaffa sig behörighet till universitetet. Man tar sig för pannan.
Är det något som bör läggas ner, så är det ”Växjölöftet”. Det krävs inte ens en utredning för att förstå det – bara lite sunt förnuft!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Växjölöftet” lovar inte gott för kunskap och integration!

Efter snart ett år av Växjö kommuns vuxenutbildningsmodell, ”Växjölöftet”, ser vi konsekvenserna: färre valmöjligheter när det gäller studieformer för Växjös vuxenstuderande och missade integrationsmöjligheter.

Auktorisationsmodellen, ”Växjölöftet”, har gjort en marknad av vuxenutbildningen där skolor fått etablera sig och konkurrera om elevpengen. Elevpeng innebär att kommunen ger skolor ett belopp för varje elev, istället för tilldelar dem en budget. Nivån på elevpengen bestäms av kommunen. På grund av låg elevpeng och för få elever uppdelade på för många skolor blir schemalagd, lärarledd undervisning för dyrt för skolorna att bedriva, så många kurser erbjuds nu endast på distans.

Kvalitativ utbildning med legitimerade lärare och ändamålsenliga lokaler, utrustning och IT kostar pengar. I Växjö kommun satsas det mycket pengar på vuxenutbildning, men då inte på skolornas undervisning, lokaler och utrustning, utan på ”Växjölöftets” administration, kontroll och vägledning. Skolornas enda ersättning från kommunen är elevpengen.

Idag är en gymnasieexamen inte bara en förutsättning för att ta sig vidare till universitetet, utan också, eftersom arbetsgivare ofta sorterar bort de som saknar gymnasieexamen, en förutsättning för att få ett jobb. Växjö har på senare år tagit emot rekordmånga vuxna som saknar gymnasieutbildning, och det är ungefär 1/3 av en svensk årskull som inte tar gymnasieexamen. För många av dessa är kommunal vuxenutbildning enda möjligheten.

Distansstudier passar inte alla elever. Och med tanke på att vuxenutbildningen inte bara har ett kunskapsuppdrag utan också, enligt skollagen, ett medborgerligt och demokratiskt uppdrag och en stor potential att främja integration och social och personlig utveckling, är det dumsnålt av Växjö kommun att inte ge skolorna ekonomiska förutsättningar att bedriva kvalitativ, lärarledd undervisning i grupp. Distansstudier framför en skärm hemma i ensamhet i ett segregerat område främjar inte språkutveckling, social kompetens eller integration och uppfyller dåligt vuxenutbildningens medborgerliga och demokratiska uppdrag.

Istället för att låta eleverna välja bort schemalagd undervisning till förmån för distansstudier borde kommunen styra så att elever som inte jobbar deltar i schemalagd undervisning. En anledning till att elever som inte jobbar väljer distansstudier före schemalagda studier är att det ofta är lättare och snabbare att skaffa sig betyg (inte kunskap) via distansstudier, bl a eftersom distansskolorna inte kräver att eleverna klarar nationella prov och eftersom det är mycket lätt att fuska. Vidare bör alla som valt schemalagd undervisning samlas på en skola med en lärare, istället för som nu, spridas ut på många skolor, med följden att ingen skola har tillräckligt elevantal för att kostnadseffektivt kunna bedriva lärarledd undervisning i grupp.

Pengar satsade i skolan är långsiktigt sparade pengar, integrationen börjar i skolan och med språket, och det viktigaste för skolframgång är bra lärare och bra undervisning. Anledningen till att ”Växjölöftet” infördes sades vara att elevens valmöjligheter skulle öka. Nu visar det sig att ”Växjölöftet” har lett till motsatsen: vuxenstuderande i Växjö har förlorat möjligheten att välja schemalagd, lärarledd undervisning i grupp, och dessutom har Växjö förlorat möjligheter att via undervisning i grupp med kunniga lärare höja språk- och kunskapsnivån hos Växjös vuxna och främja integrationen in i den svenska skolan och in i ett demokratiskt, jämställt samhälle.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Börja granska det marknadsstyrda skolsystemet i stället för enskilda skolor

 

I Kalla Fakta den 5 februari uppdagades skolföretaget Astars fusk inom sfi-utbildningen. Och som alltid handlar den efterföljande debatten om huruvida det är de privata eller de kommunala utbildningsanordnarna som fuskar. Debatten stannar sedan vid konstaterandet att fusket finns både inom det privata och det kommunala, och för att komma åt problemen inriktar man sig på den enskilda anordnaren och skriker på kommunen eller skolinspektionen efter mer kontroll. Det är hög tid att ta diskussionen vidare och ta tag i systemet som gör att utbildningsanordnare, kommunala eller privata, överhuvudtaget fuskar och behöver inspektion för att göra det de ska.

Det är systemet som har skapat incitament att fuska som ska angripas och inte de enskilda skolorna. Marknadsstyrningen har gjort att alla skolor, kommunala såväl som fristående, har tvingats anpassa sig till marknadens förutsättningar, och för att klara sig i konkurrensen om eleverna eller om att vinna upphandlingar måste alla skolor ”frisera” vad de gör och lägga pengar och energi på marknadsföring och på att verka bra i stället för på själva skolverksamheten och på att vara bra.

Att friserandet och fusket är mer utbrett bland de privata anordnarna, vilket den mesta forskningen visar, beror på att de privata oftast drivs som företag (är marknadsanpassade), har starkare incitament att frisera och fuska (möjlighet till vinstuttag), löper större risk att göra fel (okunskap och oerfarenhet att driva offentlig verksamhet) och löper mindre risk att avslöjas (avsaknad av offentlighetsprincip och meddelarfrihet) än de kommunala anordnarna.

Men även kommunala anordnare har tvingats anpassa sig till att skolan befinner sig på en marknad, och de agerar därefter. De gör vad marknadssystemet inbjuder och uppmuntrar till – lägger resurser på att verka bra, mörkar brister och tystar kritik. Att inte göra det innebär att riskera den egna verksamhetens överlevnad.

Innan de privata anordnarna och marknadstänket kom in i bilden diskuterades utbildning som en enhet. Läraren var lojal mot sitt uppdrag och sitt ämne. Eleven, kunskapen och den pedagogiska diskussionen var i fokus. Läraren vågade kritisera sin egen verksamhet utan rädsla för att mista uppdrag, elever eller sitt jobb. Skolan och lärarna hade självförtroende och eleverna och samhället litade på skolan och lärarna.

I nuvarande marknadssystem gäller det för den enskilda utbildningsanordnaren att vara ”kunderna” (kommunen eller eleven) till lags så de inte väljer en annan skola. I och med att skolan inte längre ägs och drivs gemensamt har samarbetet mellan skolor i det närmaste försvunnit och lärarnas och även kommunens, skolverkets och skolforskningens möjligheter till styrning och påverkan har minskat. Och diskussionerna på skolorna handlar nu mer om den enskilda skolans överlevnad än om Sveriges och elevernas framtid.

Är det verkligen såhär vi vill ha det?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Slopa religionsämnet i skolan!

När muslimska invandrare i Sverige kräver särbehandling och respekt för sina religiösa idéer anser många svenskar, även ofta de mest sekulära och icke-troende, paradoxalt nog att detta bör bemötas med att ge religion mer plats i det svenska samhället. Representanter för muslimer och andra religiösa bjuds in i olika sammanhang och svenskar ska utbildas om religiösa idéer och ritualer. Jag tror att det är bättre att gå i rakt motsatt riktning och istället ge religion så lite utrymme som möjligt i samhället. Vi kan börja med att slopa religionsämnet som enskilt ämne i skolan. (Och naturligtvis stänga alla religiösa friskolor!) Det vore en tydlig markering att religiös tro inte är kunskap och att religion i Sverige är en privatsak som inte hör hemma eller tas hänsyn till varken i skolan eller i samhällsdebatten.

Många hävdar att religionsämnet nu är viktigare än någonsin; de tänker att mer ”kunskap” i och om religion leder till mer förståelse för religiösa idéer. Men religion är inte kunskap – det finns inget religionsspecifikt som kan förklara eller lära något om verkligheten. Vidare frågar jag mig om det är önskvärt att i skolan sträva efter att öka förståelsen för ovetenskapliga, och odemokratiska idéer, såsom religiösa idéer. Att religion läses som ett skolämne som andra ger religion en felaktig status som kunskapsämne och legitimerar och uppmuntrar ett tänkande som strider mot det som ska vara kärnan till allt i skolan – det vetenskapliga och kritiska tänkandet. Platons definition av kunskap är ”trosföreställningar som är både sanna och som man har goda skäl att tro på”. Trosföreställningar som är grundläggande för religioner – att det finns en Gud som skapat människan, som lägger sig i vad människor gör, och som dikterar böcker – finns det inte goda skäl att tro på.

Förutom att det som påstås inom religion inte uppfyller kraven för vad som kan betraktas som kunskap motverkar religion skolans demokratiuppdrag, att förmedla och förankra demokratiska värden, eftersom religion delar upp och segregerar människor. Alla de abrahamitiska religionerna påstår att den egna religionen är överlägsen och att de egna anhängarna är utvalda och bättre än andra. Sådana påståenden diskvalificerar religion som ett ämne i en skola som ska vila på demokratiska värden. Vill vi verkligen öka förståelsen för sådant tänkande? För blind tro? För att basera ens liv på vad som står i en flera tusen år gammal bok? För att göra saker för att man tror det finns en Gud som vill det? För skapelseteorin? För varför män inte kan ta kvinnor i hand? För hedersvåld? För hur man tänker när man tror att bröd omvandlas till Jesus kropp? För hur det är moraliskt försvarbart av Abraham att offra sitt barn? För att man vill diskriminera homosexuella? För att män inte kan förväntas behärska sig om inte kvinnokroppen är täckt? För att man skär i små pojkars och flickors könsorgan?

Det som lärs i skolan ska vila på vetenskaplig grund och demokratiska värderingar, och skolan ska främja kritiskt tänkande. Religion bygger på tro och på religiösa dogmer som ska följas utan ifrågasättande. Namnet på den religion vi nu förväntas vilja lära oss mer om och öka vår förståelse för, ”Islam”, betyder ”underkastelse”. Ska skolan, som ska fostra kritiskt tänkande, verkligen sträva efter att öka förståelsen för att underkasta sig dogmer, för odemokratiska värderingar och för ovetenskapligt tänkande?

Enda sättet att undervisa om religion i skolan vore att behandla det som ett historiskt, psykologiskt och socialt fenomen. När det gäller de religiösa dogmerna och de religiösa idéerna och teorierna om vad som är rätt och fel bör de behandlas som vilka andra teorier som helst i skolan, dvs. via den vetenskapliga metoden. Och eftersom religiösa idéer inte håller för vetenskaplig prövning blir religionsämnet väldigt svårnavigerat för läraren. Om skolan inte har för avsikt att motverka felaktiga religiösa teorier och påståenden på samma sätt som den motverkar annan pseudovetenskap, som t ex astrologi, är det bättre att religion som enskilt ämne förpassas från skolan.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Marknads- och företagstänkandet har förstört läraryrket

Pedagogik handlar inte om att fylla ett ämbar utan om att tända en låga. /Herakleitos

Jag är lärare. Jag jobbar i samhällets, mina elevers och kunskapens tjänst. Ett mycket meningsfullt arbete som upptar stor del av mitt liv. Mitt arbete är på många sätt en livsstil. Nästan allt jag gör, såsom läser, tittar på TV, surfar på nätet, upplever och reser, filtreras genom tankar på mina elever och på mitt lärarjobb. Hur kan jag använda det jag läser, hör, ser och upplever för att utbilda och bilda, förklara för, inspirera, motivera och utmana mina elever? Och vad behöver jag lära mig mer om och utveckla, så att jag bättre kan bidra till mina elevers, skolans och samhällets utveckling? Att arbeta och leva som lärare har känts meningsfullt och roligt och något jag har varit stolt över. Trots ibland besvärliga elever, begränsade resurser, hög arbetsbelastning, och, relativt andra yrken med lång utbildning, låg lön och status, har jag aldrig velat byta yrke. Fram tills nu.

Visserligen har min arbetssituation försämrats betydligt under senare år, (Jag har tvingats övergå till semestertjänst, arbetsbelastningen, antalet undervisningstimmar, möten och dokumentation har ökat, arbetstiden har utökats med kvällsundervisning, och eleverna som går på Komvux där jag jobbar har idag sämre förkunskaper och förutsättningar än tidigare) men det är inte det som gör att jag nu har tappat lusten, utan det beror på marknadssystemet (NPM) för vuxenutbildningen som införts i min kommun. Att känna sig utnyttjad av vinstjagande företagare och politiska karriärister som ställer krav på oss lärare att leverera mätbara resultat är demotiverande. I rådande samhällsdiskurs och skolsystem, där gemenskap och solidaritet har försvunnit och privata intressen alltid trumfar offentliga, har lärarjobbet tappat sin ”själ”. Att slita för och göra det lilla extra för elevernas, kunskapens, skolans och samhällets utveckling känns meningsfullt, men att som nu slita så att aktieägare ska få mer utdelning eller lokalpolitiker ska kunna visa fina siffror för att främja sina egna politiska syften gör inte det.

Skolor och kommuner ska inte drivas som företag. Syftet med skolor och kommuner är inte vinst i pengar utan vinst i kunskap, vård, omsorg och trygghet för medborgarna. Skolans drivkraft bör vara sanningssökande, kunskapsfrämjande och samhällsbyggande. Den som drivs av vinstjakt, konkurrens och karriär bör söka sig till andra sektorer. Detta gäller såväl politiker som chefer och lärare. Men tyvärr gör de inte det. Istället fortsätter NPM, privatiseringar, och hycklandet om att det inte är någon skillnad på privat och offentligt och att drivkraften för skolföretag inte är att tjäna pengar. (Men de lägger ner om de inte får ta ut obegränsad vinst.)

Att jobba som lärare i verksamhet präglad av denna dubbelmoral och att bli utnyttjad som en bricka i chefers och politikers spel börjar bli outhärdligt. Jag glömmer det en stund i klassrummet ihop med mina elever när jag ser att det glittrar till i någon elevs öga av nyfikenhet, förundran, förståelse, insikt eller nyförvärvat självförtroende. Men så fort jag lämnar klassrummet och mina elever känner jag ”piskan som viner” för att jag ska producera mätbara resultat och dra in pengar. Och nyfikenhet, förundran, förståelse, insikt och självförtroende är inte lika mätbart och efterfrågat inom NPM som betygsresultat och pengar.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att begränsa vinstuttag för skattefinansierad välfärd och skola är inget vänsterprojekt; det är att sätta medborgarnas välfärd och skola före företagens kommersiella intressen!

I insändaren ”Växjöbornas välfärd hotas av ideologiska vänsterprojekt” 20/9 2017 (http://www.smp.se/debatt/vaxjobornas-valfard-hotas-av-ideologiskt-vansterprojekt/ ) oroar sig de moderata politikerna Oliver Rosengren, Ulf Hedin och Pernilla Tornéus över vinstbegränsningar för välfärds- och skolföretag. De oroar sig bland annat för minskad ”mångfald av utförare” och för att elever ställs utan skola när friskolor pga. vinstbegränsningar ”tvingas” lägga ner. Vidare lovprisar de valfrihetsmodeller, såsom den så kallade auktorisationsmodellen, som införts inom vuxenutbildningen.

De moderata politikerna tycks tro att privata utförare är synonymt med mångfald och valfrihet. De har tydligen ingen aning om att allt fler privata skolor nu ingår i allt större, allt mer dominerande företag inom utbildningssektorn. Academedia, Sveriges största privata utbildningskoncern, t ex, har köpt ett stort antal privata utbildningsbolag och driver nu gymnasieskolor under 17 olika namn och vuxenutbildning under nio olika namn. (http://aip.nu/2017/09/18/anne-marie-lindgren-nagon-ordning-far-det-vara-argumentationen/) Oroar sig moderaterna inte över vad som händer med mångfalden och valfriheten när allt mer hamnar i ett och samma privata företag? Eller menar man att mångfald och valfrihet kan finnas inom en och samma privata utförare? Varför i så fall skulle inte det gå lika bra inom en och samma offentliga utförare?

Oron att elever blir utan skola om vinsttak införs är obegriplig. Varför skulle Sverige, som enda land i världen, inte klara ge alla elever skolgång utan vinstdrivande aktiebolag? Enligt lag är det kommunens ansvar att alla kommunens elever ges en bra och likvärdig skola. Växjös moderata politiker vill fly detta ansvar och istället lämna över det till den privata marknaden.

Auktorisationsmodellen inom vuxenutbildningen, som införts av den moderatstyrda majoriteten, har skapat kaos för både elever och anordnare och splittrat sönder en väl fungerande och av eleverna mycket uppskattad kommunal verksamhet. Eleverna har spridits ut på olika anordnare, vilket gjort att lärare hos varje anordnare nu sitter med endast ett fåtal elever i flera av sina grupper, och de låga elevvolymerna har omöjliggjort uppdelning i grupper utefter elevernas förutsättningar. Nu händer det att högutbildade och lågutbildade nyanlända undervisas i svenska i en och samma grupp. Detta är både ett väldigt slöseri med skattepengar och med mänskliga resurser. Vidare kräver auktorisationsmodellen med olika konkurrerande anordnare en stor dyr kontroll- och administrationsorganisation som tar resurser som kunde använts till undervisning. Detta är inte effektivt!

Av moderaternas inlägg kan man bara dra slutsatsen att de är mer måna om att skattepengar går till privata företags vinst än till kommunmedborgarnas välfärd och undervisning.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vinst är en nödvändighet för företag, men företag är ingen nödvändighet för skolan

Att högerpolitiker och svenskt näringsliv propagerar för att friskolor, konkurrenssystem, valfrihet, företagande och vinster är något bra för skolväsendet trots att fakta och forskning talar mot detta är inte så konstigt. De sätter alltid de privata företagens intressen före samhällets gemensamma intressen. Desto märkligare är det att Skolverket sällar sig högerpolitikerna och svenskt näringsliv, och inte heller bryr sig om den ökade segregeringen, betygsinflationen, riskkapitalisternas profiterande på skattepengar och läckaget av skattepengar ut ur skolan som det marknadiserade skolsystemet skapat.

Vi har när det gäller skolan ett system som ruttnar inifrån. Konkurrenssystemet, vinstincitamentet och det fria skolvalet har trängt in som röta i brädor och oavsett vilken färg vi försöker måla över med, så fastnar den inte. De murkna brädorna måste bytas, dvs. vi måste förändra systemet. Försvararna av skolans marknadssystem insisterar att det går att fixa med bara färg och vägrar inse eller ens diskutera de murkna brädorna. De tror att man kan lösa problemet genom att blanda mer anti-röta (inspektion) i färgen, ta bort färgen som innehåller tydligt skadliga ingredienser (t ex religiösa friskolor) och torka bort överflödig färg (begränsa övervinster).

Men problemet är att det nuvarande konkurrenssystemet sätter elevpengen istället för kunskapen i centrum och att elever och skolor delas upp. Och det är detta, vinstincitamentet kopplat till elevpengen, uppdelningen av elever och den påföljande indelningen i bra och dåliga skolor som orsakar problemet. Vi kommer aldrig åt de låga kunskapsresultaten, betygsinflationen, den ökande segregeringen och olikvärdigheten om vi inte återskapar ett sammanhållet, samarbetande skolsystem där kunskap och bildning och inte elevpeng är i fokus.

Skollagen är tydlig och säger att alla barn har rätt till en likvärdig skola och att skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Vi behöver en sammanhållen skola för demokratins, kunskapens, och integrationens skull. Återskapa en sammanhållen offentligt driven skola med kunskap och samarbete i fokus istället för företag, elevpeng, vinst och konkurrens!

Svenskt näringsliv och högerpolitiker har rätt i att vinst är en nödvändighet för företag, men företag är inte en nödvändighet för skolan.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Auktorisationsmodellen – ett vuxenutbildningsspel med skattepengar

 

När Växjö kommun står inför sin genom tiderna största integrationsutmaning och fler vuxna med lägre kunskaper än någonsin behöver utbildning tänker man att det vore logiskt för Växjö kommuns styrande politiker med ansvar för vuxenutbildning att ta in erfarenheter från de i kommunen som har kunskap om och som jobbar med nyanlända och utbildning. Det vore logiskt att låta t ex lärare och studie- och yrkesvägledare i kommunen komma till tals och tala om vilka utmaningar och möjligheter de ser när det gäller att utbilda nyanlända, och kanske fråga vilka resurser de behöver för att klara uppdraget att utbilda nyanlända till goda medborgare och arbetare.

Men logik är inget för Växjös kommunpolitiker. De kör istället ideologi och tänkte precis som borgerliga politiker alltid gör när de står inför ett problem: Vi privatiserar och skapar ett tävlingsspel! De åkte upp till Nacka, en sedan länge borgerligt styrd kommun med helt andra förutsättningar än Växjö, och med ett upptagningsområde som innefattar hela Stockholm. Efter en eftermiddag där tillsattes en grupp som fick till uppgift att snickra ihop vuxenutbildningen i Växjö efter Nackas modell. (Nacka-modellen är en hårt kritiserad modell som kort går ut på att det står alla utbildningsanordnare fritt att etablera sig och konkurrera om elevpengen.) Mig veterligen tillfrågades inte en enda verksam lärare i kommunen när den nya vuxenutbildningsorganisationen skulle utformas och man ignorerade lärarnas remissvar.

Likt dataspelsutvecklare byggde den tillsatta gruppen upp spelplanen. Man designade loggor och grafik, tryckte upp T-shirts och satte upp olika stationer såsom antagningsenhet, kontrollenhet, och administrativ enhet. Man anställde chefer och medarbetare som skulle ta hand om dessa stationer och man satte upp regler för hur spelet skulle spelas med betygsbonusar, bestraffningar och hinder att ta sig över. Sedan, den 1 juli i år, släppte man ut spelpjäserna, dvs utbildningsanordnarna, på spelplanen att spela spelet om elevpengen.

Spelet går till så här. På startlinjen står eleverna, många av dem nyanlända och möts av en jublande kör som förklarar för dem att de har VALFRIHET! För att sätta igång spelet ska eleven välja en anordnare genom ett klick på en hemsida. För att få hjälp att klicka rätt kan de få råd av en studie- och yrkesvägledare. Eller förresten vägledarna får inte ge råd, utan ska förhålla sig neutrala i spelet. När eleven klickat för en anordnare, ofta utan att ha någon aning om vilken eller varför, sänds en signal till antagningen som går igenom ansökan och skickar eleven vidare till den valda anordnaren. Varje anordnare får ett fåtal elever till varje kurs, ibland bara någon enstaka. Växjös spel skiljer sig nämligen från Nackas på en väsentlig punkt. Det finns inte tillräckligt med elever för att fylla anordnarnas studieplatser!  Så istället för att samla alla som vill läsa ett visst ämne på en plats med en lärare sitter det nu enstaka elever och en lärare hos varje anordnare.

Med eleven på plats gäller det för anordnarnas lärare att kämpa så att kunskapskraven kan bockas av och godkänt betyg kan sättas så att bonus faller ut och den egna anordnarens ersättning säkras. På lärarens och elevens väg har kontrollenheten satt ut en massa hinder som kräver läraren på all möjlig dokumentation och resultatrapportering. Kontrollstationen producerar sedan diverse staplar och diagram som når ”the boss” vars ansvar är att kontrollera och reglera så att så lite pengar som möjligt går åt i spelet. Ser han att en spelpjäs lyckats uppnå de satta målen lite billigare än någon annan stramar han genast åt och kräver att de andra ska klara uppdraget för samma peng eller helst ännu billigare. Allt detta görs för att bossen stolt ska kunna titulera sig ”Master of NPM” och sedan kunna fara land och rike runt och bedyra dess förträfflighet.

Den i Växjö införda auktorisationsmodellen för vuxenutbildningen är konstruerad så att den är en kamp om elevpengen för läraren och utbildningsanordnaren istället för en kamp för elevers kunskapsutveckling och samhällets integration.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Stoppa äktenskapets religiösa koppling!

En av mina bästa kompisar, en amerikansk homosexuell kvinna har efter flera års väntan äntligen kunnat gifta sig i kyrkan. Underbart! Grattis! Jag är jätteglad för hennes skull!

Självklart ska homosexuella ha samma rättigheter. Har heterosexuella rätt att gifta sig i kyrkan, ska naturligtvis homosexuella också ha det. Men jag hade hellre sett att det hade gått åt andra hållet, d.v.s. att kyrkans, kommunens och andra officianters vigselrätt hade tagits bort och att äktenskap (hetero och homo) juridiskt benämndes som partnerskap och endast kunde ingås genom undertecknande av juridiska dokument upprättade av jurister.

I ett sekulärt samhälle bör äktenskapets koppling till religion bekämpas. Samhället bör se på äktenskapet som ett juridiskt avtal som bara, liksom alla andra juridiska avtal, kan upprättas mellan samtyckande vuxna. Fokus från samhällets sida bör vara på att upplysa vad det juridiska avtalet innebär.

Avtalet, det juridiska, bör tydligt skiljas från bröllopsceremonin. Svensk lag och svenska avtal gäller i Sverige och äktenskap mellan icke-samtyckande eller minderåriga bör inte kunna ingås/godkännas i Sverige. Ingen speciell organisation, såsom kyrkan, bör ha vigselrätt. Vilken ceremoni, om någon, man vill ha för att fira sitt avtal bör vara helt fritt.

För att på allvar utmana kyrkan och tillgodose dem som har behov av ceremonier, traditionella och andra, bör ceremoniverksamheten läggas ut på marknaden. Kyrkor och andra officianter får slåss om kunderna med ceremoniföretag, eventföretag, organisationer, hembygdsföreningar, slott, restauranger, hotell och extraknäckande författare, kändisar och musiker etc. Låt ceremoniföretag och andra som vill in i branschen etablera sig och marknadsföra sig så visar det sig vilka ceremonier och förrättare som efterfrågas. Kanske önskas en ceremoni när hunden har dött, när man skiljt sig, köpt hus, sprungit ett maraton, skaffat hund, blivit friskförklarad, startat företag, tagit körkort, blivit sambo, fått bonusbarn, fyller 50…? Listan kan göras hur lång som helst och ceremonibranschen kan bli en ny intressant bransch som ger nya arbetstillfällen.  Självklart skulle många inledningsvis vilja ha de traditionella ceremonierna, men jag tror att på sikt skulle också nya, mer tidsenliga och väl så högtidliga och trevliga ceremonier skapas. Och de ceremonier som inte efterfrågades skulle försvinna.

En klar distinktion mellan juridik och ceremoni bör göras. När samhället lägger fokus endast på det juridiska och ser på äktenskapet (partnerskapet) som vilket annat juridiskt dokument  som helst slipper vi diskussionerna om vilka som kan ingå avtalet, och när marknadskrafterna släpps fria beträffande ceremonier försvinner förheligandet. Det blir kunden som bestämmer vilka de ceremoniella behoven är och kyrkans och religionens dominans, dogmer och allt förheligande kring äktenskapet skulle på så sätt försvinna.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar